Hur klarade vi oss förr?

Ja du!
I dag har jag kört med GPS och var uppe i trakterna runt Perstorp samt Bjärnum för att ta mig till Tyringe. Lovar att det var ett äventyr. Hamnade på kostigar tillslut och det var vägar som även fanns med på kartan. Kollade noga innan jag gav mig av från Rökne. Om jag nu skall köra där fler gånger så kommer jag inte att köra dessa vägar. Få ta mig tillbaka till Hässleholm igen. Tror att det går fortare även om det är längre. Men poängen på dagens äventyr blev ändå från Broby till Knislinge. Körde drygt 15 km på en riktig skogsväg med grästuvor och vägen slutade på en stor bondgård med stora hundar som tittade nyfiket på mig. Såg inte en människa och vågade inte gå ur bilen. Visst så kommer jag överrens med dom flesta hundar men dom vaktar ju så man skall ju inte utsätta sig för risker. Tänk om det inte var någon hemma ifall hundarna gick till anfall. Så det var bara till att backa ut bilen igen och köra tillbaka. Men på halva vägen fick jag möte och fick köra ut i skogen nästan. Gjorde tecken på att jag ville att han skulle veva ner sin ruta. Han skrattade gott åt mig då jag berättade att jag hade kört efter min GPS och jag hade ju hamnat helt galet. Han förklarade för mig hur jag skulle köra för att ta mig ut och tillbaka till Bromölla. Var bara att hålla vänster hela tiden.
Så jag kom lite sent till Knislinge. Men det var helt okej.
Har ju tidigare varit ute för äventyr att hamna långt inne i skog med både bommar och taggstaket. Så jag brukar inte ge mig in på grusvägar men jag vet ju att det finns gott om grusvägar i Göingetrakten.
Annars så har det väl inte hänt så speciellt mycket sedan sist. Det är oförändrat med min gode väns tillstånd. Att en så pass ung människa drabbas av en stroke så att allt minne slås ut och funktion på ena sidan. En stor personförändring och vi vet inte ifall hon kommer att kunna komma tillbaka. Men skall jag nu tjata på och spy ut min frustration till. Det känns lite konstig att bara saker raderas, tycker att man kanske skulle kunna spara en del av minnet på en hårddisk..... Men vi får väl se hur framtiden ser ut för henne, och det lär väl dröja ett bra tag innan jag har henne tillbaka.

Man blir ständigt påmind om att vi skall vara rädd om varandra och vårda vänskapen. I bland så kan man tappa kontakt med någon på några år men då man möt igen så tar man vid där man slutade, och det är för mig värdefullt. Sedan kan man ju har vänner som man träffar ständigt men ändå är det något som saknas, det är inte på lika villkor. Dessa vänner kan man säkert klara sig utan. Jag har en gammal klasskamrat som betyder jätte mycket för mig, det har gått många år mellan mötena men vi vet att den andre alltid finns där. Har även min vän " lille Kitina" som jag sa som barn. Jag var 1 vecka gammal då hon såg mig första gången. Hon följde med sin syster upp för att träffa mig. Min stora syster var så stolt över mig så att hon ville visa upp mig för alla på våran gård ( det är annat nu för tiden *ler*) Ja tiderna förändras och vi med den.

Ha ha ta nu inte bilden på allvar, tycker bara att den är skojig.

Nu håller maken på att fixa middagen och det är snart dags att samla familjen. I morgon är en stor dag för en av killarna, han blir nämligen 18 år och det är ju något stor för en då man blir myndig.

Så tack för mig denna måndagen.....
Kram på er alla som en kram vill ha.