Fick inte komma in!

Ibland vet man inte från den ena dagen till den andra vad som väntar en.
Onsdagen den 30/1 kände jag mig lite trött och hade lite malande värk i magen. Men inget som jag var orolig för det minsta. Gick och la mig vi 22-tiden, och vaknade någon timme senare med en smärta som var över allt annat, funderade på vad det kunde vara och vad jag skulle kunna ta fö att stilla smärta. Vet inte riktigt vad det blev men jag lyckade stilla det något. Vid 05:30-tiden  ringde jag sjukvårdsupplyssningen och fick besked att jag måste ta mig till sjukhuset omedelbart pga att jag är GBP opererad så kan man inte utesluta tarmvred. Så mycke kritik det varit på sjukresor så hade jag inga större förväntningar utan kände att här få det bära eller brista. Kom fram snabbt och ficj tala med en kvinna vars namn jag aldrig kan uttala. Hon sa först att den tidigaste bilen jag kunne få var 7:30 men sedan ändrade hon sig och klämde in mig 6:20. Bilen kom i tid och kvinna som körde mig blev så glatt överraska då hon såg min Volvo på parkeringen för den hade nämligen tidigare varit hennes.

Vi hämtade upp i Tomelilla och dom gnällde för att dom fick vänta i 5 minuter. Dom ville först bli avsläppta men det gick inte chafören med på utan körde mig direkt till akuten. Kom in direkt 07:20 och fick lämna massa prover på direkten. Hamnade på ett rum och en läkare som frågade ut mig en massa. Fick morfin inom några minuter och sedan rullade allt på av bara farten. Kl 10 var jag på salen i en egen säng. Fick dela rum med 3 mycket trevliga äldre herrar.

Blev kontraströngen och ultraljus. Vissade att min snabbsänka var på 550 och allt tydde på kraftig inflammation. Hade en stor njursten som sitter i njurbäcken och gallväggarna var inflammerade plus att där finns stenar och att en bit av tarmen var drabbad av inflammation. Dom stod berreda att omedelbart operera. Men pga av hög risk så avvaktade dom och gav mig massor av anribiotika, Det var ju även början till blodförgiftning. Hade jag inte kommit in så vet jag inte vad som hänt. Dessa dagarna har jag inget minne als av vad som hände eller vad som blev gjort. Natten mella lördag och söndag vaknar jag av en smärta som kan väck vem som helst. Upplevde att jag blev opererad och att dom grävde i buken efter min galla, jag hörde hur personalen diskuterade om hur många stenar det kunde vara. En dröm som var så verklig att jag fick tvinga mig att vakna och ringa på klockan efter hjälp. Fick fråga sköterska om jag hade blivit opererad. Men det hade jag inte, fick åter massor av morfin.

 Sedan somnade jag om och tog mig upp till Sankte Pär. Minns att jag skulle ta dom sista stegen tfram till porten då den öppnades och där står Marco leende och säger -Morsan du skall inte komma nu. Sedan sträcker han fram hande och tar min han och följer mig en bit tillbaka. Att befinna sig ett sådant tillstånd är märkligt och det är nog tur att man har sin tro. Har nog aldrig tidigare varit så sjuk som jag var/är. Kom hem efter en vecka för jag kan ju ta min antibiotika lika bra här hemma tyckte jag. Men sanningen var ju att nu är det makens tur att lägga sig på operationsbordet. Jag har kört in honom till tågstationen för jag orkade inte att köra hela vägen till Malmö. Jag få hanka mig fram och ta en bit i taget. Har vänner runt omkring mig om det skulle krisa och precis närsomhelst så kan galla eller njurstenen börja bråka och då gäller det att komma iväg.

Har lärt mig en del av detta och hoppas att jag får många många år till tillsammans med mina nära och kära. I bland kan man bli arg över bagateler och låta enkla saker bara gro och bli något stort iställer för att reda ut saker.

Kram till alla mina kära vänner........