Att ta farväl.....

Man kan inte förbereda sig på att behöva ta farväl av en yngre människa. Det är inget som jag kan tyckas vara naturligt. Är det då också en ung människa som befinner sig i början av livet och som har en framtidstro efter en massa motgångar så känns det så orättvist. Men finns det en rättvisa när det gäller våra nära och kära. Mycket bygger ju på den kärleken som vi har till våra närmsta, och vi vill ju inte mista dom, vi vill inte känna den sorgen som drabbar en då man har förlorat någon som betyder mycket för en. Sedan kan det vara en granne eller som i vårt fall en bonus son.
Nu är blommorna till begravningen klara och texten på kortet bestämt. Men det var en sådan ångerst innan det blev gjort. Blir så deffentivt då man trycker på knappen sänd order.
Jag har vänt och vridigt på alla frågor och funderinga ang vår deltagande på begravningen. I nu läget så är det bestämt att vi inte kommer att delta i denna cermoni på den angivna plats. Vi kommer att finnas i en kyrka på en annan ort och tända ett ljus och hedra hans minne. För mig är det inte viktigt att synad eller finnas med dom som vi anser har del i hans tragiska liv och hans bortgång utan att han finns med oss även om vi finns på en annan plats. Han äldre bror väljer också att ta detta avstånd från sin tidigare familj och vill dela denna stunden med oss. Vi förstår att det kommer att vara många som fråga sätter vårt beslut och undrar i fall vi klara över att detta kan vara något som vi kan ångra senare och att vi då inte kan rätta till det. Jodå vi vet  att vi bara har en chans, och den missar vi. Vi är övertygade att detta kommer bli en show från den kvinnliga sidan av släkten och det kan vi vara förutan. Men begravningen är inte än på några dagar så chansen finns att ändra sig, men det tror jag inte att vi gör.
Saknade och kärleken till vår bonus pojke kommer alltid att finnas oavsett om vi deltar i begravningen ellerr inte.