En resa som tog slut 22/8 2010 kl 18:10

Vår resa tillsammans började genom internet en dag i slutet på augusti 03.
Gick en kurs och på rasten letade jag efter uppfödare på deras dator.
5-6 dagar senare så satt jag i bilen från Uddevalla med dej i min famn.
Vi fick köpa dej för det hade blivet ett återbud från en familj som upptäckte att deras pojke var allergisk.
Vilken tur för oss.
En stor liten valp satt i min famn i 40 mil.
Då vi äntligen kom hem till Svedala så var vi så stolta att få visa upp dej för övriga familjen.

Vår nya familjemedlem Mac
Ivan blev lite fundersam på den där stora vilsne killen som klev in i hans liv.

Inom 5 minuter hade du bajsat i min säng och kissat i fars. Men vad gjorde detta. Inget för vi visste att det var ju för att du var rädd, rädd för att du nyss hade lämnat din flock.

Men det tog inte många dagar fören du accepterat oss som din nya flock. Du växte fort och blev en stillig kille. Innan du blev sjuk så vägde du som mest 78 kg.

Alla som har mött dej vet vem Mac är. Speciellt Arne som blev riktigt rädd för dej då du hoppade över stakettet på hundrastgården. Det är inte normalt att njuffar hoppar 1½ meter över ett stakett. Arne var en en kompis till dej som du ville sätta på plats. Just denna dagen så var Arne inte beredd på att du skulle komma flygande mot honom. Många blev förskräckta och gick över vägen då dom såg oss. Men det var fler som log med hela ansiktet då dom såg denna stora underbara Mac som kom lunkandes. Vet att någon har ett minne av att du skrämde henne med bara din storlek då du kom smygandes bakom och puffad till... Ja du kära Mac! du lämna många minne efter dej.
Så kom hösten 07 och vi hade då äntligen köpt vårt paradis, som sedan skulle få bli ditt.  Vi hade starkt minne att du inte ville åka bil. Så vi packade bilen en lördag me Ivan och var förberedda att det skulle bli en kamp. Jag satt längst bak med Ivan och din lillhusse skulle hjälpa far med att få upp dej i bilen. Det var meden viss motstånd för du kom säkert i håg året innan då du fick åka till Lund då du var dålig i magen. Den upplevelsen var nog inte det bästa. Så överraskad du blev då du såg Arthill första gången och kunde med Ivan springa fritt. När vi skulle åka hem någon timme senare så gick det lite lite lättare med det var ändå motstånd. Andra gången då vi återvände så var du fortfarande misstänksam. Men då vi skulle hem den gången så välte nu ner både far och mig för att komma så fort som möjligt till bilen. Du hade börjat att gilla bilen som tog dej till Arthill....

Då flyttlastet med dej och övriga familjen skedde den 14 juni 08 så såg man glädjen i dina ögon. Men du var inte riktigt frisk redan då. Vad vi inte fattade var hur allvarligt det var. 11 september då du inte ville gå din runda så insåg jag att du var sjuk. Blev 3 vetrinär besök den dagen innan vi hamnade hos Mia i helsingborg. Mia som såg direkt hur sjuk du var och försökte förklara för oss att vi skulle vara beredda på att du inom kort skulle lämna oss. Vad hon då inte visste var att du var en kämpe ända in i det sista. Du var med oss i nästa 2 år efter detta. Massor av medeciner har du fått äta men dethar ändå hållt dej igång. Men sista besöket son var i maj så sa Mia att nu kunde dom inte hjälpa dej mer medecinskt. Dina njura hade försämrats och övriga organ tog stryk av alla tabletter. Någonstans så visste vi alla att detta var den sista sommaren du skulle få vara med oss...
7 år och 19 dagar fick du leva. Det du gav oss under dessa åren kommer vi att altid bära med oss. Den gränslösa kärlek du gav kommer att lindra smärtan som kom då du lämnade jordlivet. Men du lämnade inte oss.... Du finns med oss för evigt.

Det var tunga dygn innan du så äntligen fick somna in från dina sjukdomar. Både far och jag satt hos dej den sista resan och vi släppte taget då du var redo. Far höll dej i sin famn och det var nog tryggt både för dej och honom.
Sov gott vår älskade Mac.
Puss på nosen