Min stora sorg.

I dag riktar sig mig blogg till en enda person.
Har känslan av andra andra kan tycka detta är ointressant.
Men jah känner att jag måste få ut det och då jag har fösökt tidigare att skicka brev
som sedan kommit oöppnar i retur så vet jag bara detta sätt.
Har nämligen fått kännedom om att personen i fråga läser mig blogg genom min
sida på vovve.
Välkommen Karin till min blogg.

Har funderat massor av gånger på hur det kunde bli så här. Varför du valde att ta steget från mor och mig då vi bäst behövde dej. Har kommit fram till att du med säkerhet inte själv visst hur du skulle beter dej, säker var du som jag okunnig om hur en Alzemers sjuk anhörig är.

Ditt avskärmande började om jag inte minns fel vi ett tillfälle då din älste dotter fyllde år och att jag inte var välkommen pga av att det saknades en stol. Jag erbjöd mig att ta en stol med mig......

Finns det hjärterum så finns det, jag du vet.

Sedam hände det olika saker som fick mig att förstå att jag tydligen gjort något fel. Har vid olika tillfällen fråga och skriver till dej. men aldrig fått svar. Att du sedan tvingade dina tre barn även dom ta avstånd från oss är ju bara att beklaga det djupaste. Jag kan inte för hela mitt liv förstår vad mor hade gjort dej och din familj för illa förutom att hon tog mig i försvar då det gällde att jag inte fick träffa dina barn.

Mor var sjuk dom sista åren och det smärta mig mycka att du inte själv fick se med egna ögon att detta var en sjukdom som hade fått henne så förändrad och inte att det var vår vanligt omtänksamma mors betteende.

Då mor fick flytta till gruppboende så var jag ju tvungen att fatta detta beslutet själv, var fanns du då???

Jag skrev ett kort till dej pga att du skulle kunna läsa att vi  måste tömma mors lägenhet.

Då hörde du av dej. Jag har än i dag inte förståt var du fick det i från att vi skulle sova över i mors lägenhet du och jag. Men i vilket fall som helst gjorde du detta.

Jag har i dag förståt att du under denna kväll tog till dej saker som vi inte var överrens om. Jag hade tidigare fått löfte från mor ang, en del kort från min barndom samt på mor och far. Hade haft dom hemma något tillfälle men lämnat dom åter till mor för hon saknade dom. Då vi tömde lägenheten fann jag inte denna bruna väska som dom låg i. Men har sett i din hemsida att du har ALLA dessa bilder. Även på mig då jag är 3-4 år. Du sa även att du hittat brev hos mor som du tog hand om utan att jag fick se dom.....

Av vilken anledning gjorde du detta. Breven skulle handla om våra föräldra, då har väl även jag rätt att se dom. Dom sista åren då jag skötte om mor så gick jag igenom hennes saker och fann aldrig några konstigheter, men du gjorde det tydligen.

Att du sedan har mage att skriva att du och din mor var bästa vänner får mig att gråta.....

Sviker man sina vänner som du gjorde dom sista 7-9 åren som mor levde.

Skyll inte på att du bor på annan ort för man kan åka både buss och tåg från din hemkommun, bara man vill.

Jag brukar försvara dej genom att säga att du är ovetande om andra för att du alltid har stängt in dej i din egen värld och det har bara funnits dina 3 barn och din make samt på sista åren några hundar som upptar all din tid. Du finner behov av att skriva böcker om dej och ditt liv samt dikter och berättelser om operationer mm. Måste vara ett behov som gör detta för att du vill bevissa för omvärlden att du finns och att det du gör är rätt. Jag fördömmer dej inte i detta, vi människor har olika behov av bekräftelse och att synas.

Jag har väl själv varit lite tvärt om, att hjälpa andra först innan jag ser mina egna behov. Nu kan det tyckas att jag gör som du, skriver så att andra kan läsa.

Men jag ser att detta är ett sätt att nå dej.

Tro nu för sjutton gubbar att jag vill ha kontakt med dej mer än att jag vill berätta att jag beklagar verkligen att det har blivit så här. Inser att jag måste har kränkt dej oehört då du valde att ta avstånd från mig,  men att du inte har kunna berätta vad som gick fel anser jag vara en svaghet hos dej, ingen stolthet.

Då jag fick läsa att min syster hade svävat mellan liv och död var en mycket smärtsam läsning samtidigt som jag blev mycket ilsken på din familj som inte kontaktade mig. Så tydligen skall vi dö utan någon av oss andra har möjlighet att ta farväl. Såg dokumentären i helgen om Himlen kan vänta och det berörde mig mycket. Samtidigt såg jag att det är onormalt att två syskon inte stöttar varandra.

Vill samtidig få berätta att jag inte på något sätt känner mig ensam eller något sådant, jag har riktigt goda vänner som ställer upp då jag behöver det. Speciellt märkte jag/vi detta då maken blev sjuk i våras. Den omtanken och kärlek jag/vi kände från våra vänner berörde oss ända in i själen. 

Men samtidigt saknde jag det systern som jag tycker mig har rätt till samt hennes familj. Om vi nu vore som syskon oftas är så hade saker säkert varit trevligare tex glädjen att få berätta om barnbarn som är på väg eller en resa mm.

Kanske kan någon tycka att jag beklaga mig, men så är inte tanken. Utan jag har skrivet direkt från hjärtat. Och min tanke är att efter det jag har tryckt på PUBLICERA INLÄGG så jag jag sluta att lägga ner energi och tankar på sin syster som har haft en stor plats i mitt hjärt i alla år, min syster som jag har beundrat och önskat att hon skulle se mina posetiva sider i stället för dom negativa. En syster som kunde glädjas tillsammans med mig då vi fick vår placeringar. Men i dag vet jag att detta är omöjligt....

Tack för mig och lev ett bra liv.