Nu är detta året snart slut och vi har ett nytt att se framemot.
Denna tiden som är kvar till julafton fylls med trevlig stress och en massa måsten. Vi har ju en hel del traditioner som vi vill hålla fast vid och gärna dela med oss till våra barn som i sin tur skall förra dessa vidare. Sedan har vi väl själv skapat traditioner och behov efter hand. En tradition som maken och jag har haft i minst 25 år är att aldrig äta julmat på juldagen. Då blir det panerade fläskkotletter med potatis och svampsås.
Nu undrar ni säkert varför jag har texten i bildrutan. Men vid denna tiden på året tänker jag ofta på dom som inte finns med oss här trampande brevid oss. Vi har många kära och nära som vi mist genon åren. Och i år är det speciellt för mig. Jag var på håret att mista det finnaste jag har i våras. I bland då jag tänker på det så mår jag illa. Det är säkert bra att ibland tänka att man inte har varnadra för evigt. Men då det kan hända så är man inte redo. Det var inte jag.
I antiken talade man om två typer av själar. Dels räknade man med att alla levande varelser hade själar. Men människan hade också en särskild själ, en förnuftig själ.
I modern materialism räknar man själen endast som ett uttryck för processer i nervsystemet. Ett sådant synsätt kallas även reduktionism, eftersom det reducerar människan till endast materia.
Varje själ är skapad av Gud och börjar att existera i samband med befruktningen.
Själen, som hör hemma i den andliga verkligheten och inte den materiella, förstörs inte vid kroppens död. Människans kropp däremot, dör och förstörs för alltid. Inom bahá'í-tron antas inte att själen är gömd någonstans i kroppen.
Man säger i stället att den är förbunden med kroppen under människans jordeliv på samma sätt som ljuset reflekteras i en spegel. Skulle spegeln förstöras, så fortsätter ändå ljuset att lysa.
När själens band till kroppen upphört kommer den att fortsätta utvecklas och närma sig den yttersta, icke materiella, gudomliga verkligheten.
Människan "tar sats" under sin tid på jorden genom att arbeta för att utveckla sin kärlek till Gud och till andra människor, djur, natur och allt som är Guds skapelse. På så sätt förbereder hon sig för livets efter detta – som inte levs i någon himmel, utan är ett själens tillstånd i förhållande till Gud, utanför rummet och tiden. Själen kan göra framsteg även efter att banden har kapats till den materiella världen, och det är tillåtet och fruktbart att be för människor som gått bort.
Hoppas att ni inte somnade i dag då ni läste min blogg....
Må väl alla vänner och ta hand om varander.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar