Lucia-sången på italienska
Sul mare luccica,
l'astro d'argento
Placida è l'onda,
prospero è il vento.
//: Venite all'agile barchetta mia!
Santa Lucia, Santa Lucia! ://
Lucia firas den 13 december och markerar tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Det förekommer två huvudsakliga traditioner av att fira luciadagen, en har sin grund i Sverige, en annan på Sicilien.
Den svenska traditionen har sitt ursprung i både hedniska och kristna seder. Enligt folktron var det en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka litet extra. Även husdjuren fick extra foder. Under den sista tiden med julianska kalenderräkningen, det vill säga innan den nuvarande gregorianska kalendern infördes under 1700-talet, inföll luciadagen samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.
Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som kan kopplas till ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa och som dog på 300-talet.
Luciafirande och besläktade traditioner har genomgått en utveckling genom århundradena; omkring sekelskiftet 1900 etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition i Sverige. Den moderna svenska luciatraditionen (se även Sveriges Lucia) har troligen ett starkare ursprung i Västsverige, i Västergötland och Värmland. Därifrån har den spritt sig över hela Sverige.
Under 1900-talet har luciafirandet spritts till andra områden och delar av världen såsom finlandssvenska områden i Finland, delvis i Danmark och Norge samt bland svenskättade i USA.
På Sicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en ”flygande åsna” som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.
Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. Under den sista tiden som den julianska kalendern gällde i Sverige och Finland, fram till 1753, var lucianatten årets längsta natt. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken. Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden, besvärjades ljusets makter för att få ljuset att återvända. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna.
Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (lussevaka). Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen: Grisen skulle vara slaktad den 13 december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul. Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 13 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21 eller 22 december.
Men i folktron levde 13 december kvar som som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse.[källa behövs] Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle.
Firandet var vanligast runt Vänern i västra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så vet man inte, och mer forskning på området behövs. Dock är det klart att liknande traditioner förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen lussinatt, med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.
Lusinatta inträffade den 13 december och det var då som Lussi, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. Detta kan ha varit ett eko av myten om Oskoreia som återfinns i norra, västra och centrala Europa. Under tiden mellan lussinatta och julen trodde man att troll och onda andar var särskilt aktiva utomhus. Det var synnerligen farligt att vara ute under själva lussinatta. Barn som hade begått illdåd behövde akta sig extra noga, då Lussikunde komma ner för skorstenen och röva bort dem. Och om vissa av julens förberedelser inte blev klara, kunde Lussi straffa gården i fråga.
Hoppas att nu alla få träffa en lucia på ett eller annat sätt.
Ha en undrebar tredjeadvent...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar